Personlig utveckling pt. 2

Kom precis hem efter en kvällsfika med Emma på la Rose. Jag åt en äppel-kanel-muffin! Hallå! EN MUFFIN! Och den var stor och sockrig och saftig och visst känns det lite surt att bli snuvad på kvällsgröten (som är min favvo) men ÄNDÅ. Jag åt en jävla äppelmuffin strl xl och det var INGA PROBLEM. Heja heja heja mig.

Nu jävlar är jag väl ändå frisk, va va va?

Jag älskar f.ö. den tjejen. Den härligaste som finns. Jag berättade om alla galenskaper och hon tyckte att jag var okej trots allt. Bara för att man GÖR sviniga saker betyder inte det nödvändigtvis att man ÄR ett svin.

Och det pirrar och kittlas överallt i kroppen. Det är som om den fattar att det är nu som livet börjar. Jag är klar med kvasi-livet som anorexin och självbedrägeriet innebar, det är dags för en ny era nu. Och det är läskigt och svindlande och alldeles underbart. Allt på samma gång, det ni! Jag är så peppad på att vara frisk nu. Det är härligt. Fattar ni, livet KAN vara härligt! Trots att det är november i morgon och du bor i storstan och det regnar på dig när du cyklar till pendeln och du är kall och blöt och iPod-batterierna är slut så kan livet ta dig med storm i alla fall. Det är det som är så jäkla häftigt. När man är frisk behöver livet inte vara en dans på rosor, det är SÅ JÄKLA VÄRT att leva det i alla fall.

Sweetness!

Alltså, jag har Bästa Livet. Just som jag trodde jag var pank beyond rescue, så kommer 5 000 tillbaka från csn tack vare min gamla sjukskrivning! TJOHO!

Har bara dansat runt denna morgonen, satt på pendeln och log i morgonsolen med Versioner i lurarna. Mmmmmm.

Tjing-tjing!

Absad

Så kommer man hem och så har grannen SPÄRRAT SITT TRÅDLÖSA INTERNET!
Arggggg. Nu lånar jag Jonas dator, men det är ju inte alls lika kul. Buhu. Lite helpdesksupport hade ju inte skadat, jag har inte den blekaste om hur jag skall lösa detta!

Båtresan var soft, jag träffade kompisar till pappas familj (Ellas bästis + päron) så jag hängde med dem. Skönt att slippa tänka, bara koncentrera sig på att vara så trevlig som möjligt.

Dagen har varit surrealistisk, jag nyper fortfarande mig själv i armen. Känns som jag kommer vakna i morgon och så var allt en dröm IGEN. Men det var en trevlig sådan, jag överlever.

Somna ensam
vakna ensam

Suck.

Hurra!

Alltså, den här mannen! Ett geni! Mr Wikingsson for president!

Mästerkocken

I dag har varit en fin dag.
Hälsade på hos pappa och fick hämta lillsyrran på dagis, bl.a. Dessutom kom Världens Bästa Hilda på smått otippad visit, vi gick med hundarna och fikade och pratade pratade pratade.

I morgon åker jag hem igen och jag är så grymt opepp. Ont i magen till och med. Varför? Jo:

• De senaste fem dagarna har varit så extremt mysiga. Jag är kär i Gotland och vill vara här tills jag blir less igen!
• Ingen är hemma i huset i Sollentuna (hela familjen Wickman-Bergström har höstlov i Lärbro), och jag är pga div barndomstrauman livrädd för att vara ensam. I alla fall "helt-själv-i-ett-stort-hus"-ensam.
• Jag har ingen egentlig anledning att åka tillbaka. Ett Mandobesök på onsdag, en 3-timmars arbetsdag på lördag och däremellan en middag hos mormor och en synundersökning på Synsam.

Anyhoo, nu har jag bestämt mig för att åka, och dessutom har jag ombokat tiden med min behandlare på kliniken ungefär 1 miljon ggr (nej, 4) , så nu vågar jag inte göra det igen.

MEN, fr.o.m. nästa vecka är jag berättigad en permissionsresa betald av Gotlands Kommun. SÅ om ingen drastiskt händer på jobb-fronten så kan jag ju alltid åka tillbaka snart om jag skulle ha lust. We'll see, kanske är storstaden inte så evil after all och då går ju allt bra ändå.

Nu: ciggis!

Sedan: Boston Tea Party!

Ett nytt försök

Jag skrev ett ganska långt och ganska fint inlägg i morse, men familjens internet bröt ihop och allt försvann.

Och nu vet jag inte alls vad jag skall skriva. Har ridit i dag igen, vilket var najs. Känner att skillsen finns där någonstans ändå. Dessutom lyckades jag ta en massa kort från hästryggen (inte det lättaste skall jag be att få tala om) som jag skall offentliggöra i min bilddagbok så fort jag är hemma på saftlandet igen. (Så får ni se vilken fantastisk ryttare jag är, haha, seriöst; jag har världens sämsta hållning!)

En trevlig upptäckt idag: Café Vinäger i Visby har börjat med sojamjölk! Alltså, jag har verkligen gått och tjatat där under hela min gymnasietid utan resultat (det finns ju överallt annars, varför inte där??) och så flyttar man härifrån och vips! Inga problem, vi vispar upp en soja-chai direkt! Jisses, moderniteter alltså. Jag vet att min behandlare inte är något fan av min soja-entusiasm, men det ÄR faktiskt godare. Och jag svär på heder och samvete att det ine ligger kaloriberäkningar i bakhuvudet, detta är pure taste. Favvon just nu är en sojamjölk jag hittade på Hemköp vid Centralen, minns inte vad den hette men den var gul och framtagen speciellt för kvinnor (typ extra folsyra/omega3 eller nåt i) och supergod. Annars är havremjölk en hit, i alla fall tillsammans med gröt. Yum.

Annars då? Jovars, jag jobbar på min personliga utveckling! Eller, nja. Men man skall ju börja någonstans. I dag har jag varit både modig och ganska pigg, så jag känner mig nog rätt nöjd med dagen. (AHHH, FREAK OUT!)

Nu måste jag duscha för min lugg ser ut som den består av fem jävligt tjocka hårstrån (aka ihopfettade stripor). Tjena!

Too much to handle

Hola blogger.

Nej, jag vaknade inte sex, jag vaknade kvart över fem och var superpigg. Insåg dock det orimliga i att gå upp redan då, så jag höll mig i sängen fram till 0630, då gav jag upp. Mamma vaknade också tidigt, som tur var, så jag slapp vara vaken ensam.

Trots att mitt matchema säger "frukost - 0800" så tog jag morgongröten redan 0730. Ingen stor grej för dig kanske, men jag var grymt stolt. Varje liten sak som gör mig mer till en vanlig människa och mindre ett anorexiaoffer är en positiv sak för mig. Som att jag numera inte använder deciliter/matsked/teskedsmått, KAN ta en banan i stället för ett äpple (trots att äpple = en frukt och banan = en och en halv), och ha ost på mackan i stället för keso. Synd bara att man får sån cheezy andedräkt av ost, haha.

Drömde en hel massa i natt, men det kände jag på mig redan innan jag somnade faktiskt. Bl.a. så var mormor med, hon rökte och var förbannad över att hon frös om fingrarna. Annars så klättrade jag i grottor och åkte tunnelbana (vilket var jättejobbigt för det var natt och nästan alla uppgångar hann stänga så jag hamnade vilse och hittade inte pappa i rätt tid) och hade Allvarliga Samtal med en och annan.

Kul!

Hittade bilder på mammas dator från typ förra vintern. Jag skulle modella för hennes fårskinnsboa, resultatet blev inget vidare. Kan ju tillägga att jag mådde fruktansvärt dåligt under den här perioden, så jag fattar inte riktigt vad jag garvar åt :/

Pure Morning

Jag vet att det inte finns något att vara rädd för,


så jag struntar i att vara det.

Me like Gotland, så är det bara. När jag blir stor och skall stadga mig så är det defentivit här mina barn skall få växa upp. Idag har jag gjort ett helt gäng trevliga saker, som jag längtat efter. Och det var bra bra bra så i natt kommer jag sova gott.



Dresserade Zeldisen lite på förmiddagen. Jag är egentligen en ganska dålig matte för jag klarar inte att vara sur på min hund. Får dåligt samvete direkt och vill bara släta över, liksom. Men idag gick det bra, jag röt ifrån lite i början när Zelda bara ville bita i kopplet/mig och sen var hon hur snäll som helst (hundgodiset kan ju haft något med saken att göra också, ja). Klarade "sitt", "ligg" och "stanna", utan problem. Hon kan om hon vill, min tjej.



I natt skall jag ställa om klockan, så det är bara att pressa och försöka vara uppe lite längre. Pallar inte att vakna kl 6 i morgon bara för att min inbyggda dygnsrytm är överförfriskad/superhurtig.

I morgon är det söndag och då är det bara en dag tills jag åker hem, usch. Funderar på att ta lite längre höstlov och stanna en dag till, bara för att. Men jag vet inte, mamma jobbar ju och det är inte sådär superkul att vara ensam här i flera dagar, så kanske blir det sollentuna i stället i alla fall.



Mmm, allt känns redan mkt bättre sedan jag kom hem. Det är nog lugnet och all frisk luft, nästan all jobbstress är borta, så skönt att bara vara. Tiden går fort och jag känner mig så mkt mer bekväm här. Det spelar liksom ingen roll om man är sminkad eller fixad i håret, för det är lugnt. Man är okej ändå. Till och med JAG är okej ändå.

Freak

I går fattade jag det svåraste beslutet i mitt liv.
Det är oåterkalleligt, och jag har ångrat mig en miljon gånger redan. Men nu är det gjort och jag önskar att jag kunde säga att det känns som en tyngd lyfts från mina axlar/en sten fallit från mitt bröst, men så är det inte. Snarare tvärt om. Ont i magen och en klump i halsen hela tiden. Grät på pendeln påväg hem från jobbet. Själva arbetsdagen gick bra, jag sa ingenting till någon (varför skulle jag göra det?) och jag tänkte på allt förutom Det. Men sedan. Känner mig så fruktansvärt ensam. Helt plötsligt har jag ingen. Astri är i ett annat land, försökte få tag på Emma på hennes jobb men hon var sjuk. Någon annan har jag inte att ringa. Försökte prata med pappa men han tyckte bara att jag var dum i huvudet, att jag gjort helt fel. Har inte vågat säga något till mamma än, det rätta tillfället har liksom inte infunnit sig.

Och jag vet att det inte är mig det är synd om. Verkligen inte. Det är jag som är the bad guy. Jag kan inte ens förklara varför. Det är det som är det värsta. Och jag hatar att det alltid måste bli såhär. Vad är det för känslomässig störning jag har?

Om det ändå vore bara mitt hjärta som var krossat.

I morgon skiter jag i allt och flyr hem till Gotland, till mamma och hundarna.

perfect visions

Ännu ett gnällinlägg, coming up!
I dag var näst sista dagen på praktiken, jag fick skriva på anställningsbevis, fick en egen kod till kassan och en massa broschyrer och information. Allt för att jag skall kunna, i framtiden, rycka in med kort varsel som extrapersonal. Kul. Jag kommer mao inte ha någon aning om hur mina veckor kommer att se ut, jag kan inte planera mitt umgänge eller min ekonomi och måste alltid vara tillgänglig. Just nu uppfyller jag inte det kravet eftersom kuk-comviq stängt av min telefon. Okej, jag hade missat en räkning som låg på gotland och skräpade, men den är ju betald nu! Kan jag få ringa, plx?? I kväll har typ 4 personer ringt och gnällt på mig för att jag varit oanträffbar de senaste dagarna. Jag känner mig keff.

Så jag har inte kunnat ringa till sjukresor och boka båtbiljett till gotland i helgen, och jag har inte beställt tid för synundersökning. Har haft samma par linser i minst två månader nu, så jag ser asdåligt. Förmodligen är det en tjock hinna med avlagringar som gör att allt är en enda dimma. Too bad att jag är för fåfäng för att ha glasögon. From fredag är det iofs skitsamma för då jobbar jag inte längre och då kan jag vara hur skabbig jag vill. SÅ SJUKT SKÖNT.

Det som är bra just nu är 1: min iPod som jag kunnat uppdatera tack vare Johanna och hennes usb-sladd (min är borta), så nu har jag in rainbows med mig överallt = guld. 2: min cykel. Kan ta mig till tåget på 15 min ist för en halvtimme, vilket spar tid och dessutom är det så himla kul att cykla, haha. Gillar att det går fort och är tyst. Man känner sig smidig och oövervinnerlig.

Skulle vilja börja på typ yoga eller ta upp dansen igen. Min kropp skulle gilla det, tror jag. Som omväxling från att gå/stå/springa/klättra på stegar/krypa på alla fyra i obekväma ställningar, vilket är vad jag gör på jobbet om dagarna. I dag var stora ta-bort-kuddar/ljuslyktor/ljusstakar-fixa-fram-julsakerna-dagen och jag var död efter 5 timmars springandes på lagret mm. En dag till, sedan ledigt!

Puss på er som orkar läsa världens mest navelskådande blogg.

Don't get any big ideas

Trött och sliten.
Pappa frågade varför jag kände mig ofräsch, undrade vad som fattades (om jag ville ha nya kläder). "En ny kropp kanske" svarade jag "Eller ett ansikte". Jag känner mig liksom skitig hela tiden.
Och det är inte smuts eller gamla kläder (jag är hel och ren) utan något annat. Från insidan kryper det svarta, geggiga ut genom alla porer och kroppsöppningar. Allt jag säger, andas, tänker, är bajs.

På jobbet vill folk bara veta vad som är fel på mig, känns det som. Har de senaste dagarna fått frågor om vad jag äter, hur mycket (eller lite) jag vägde när jag var som sjukast, hur lite jag åt, hur jag fuskade med maten. Allt sånt får mig att vilja resa mig upp och dra. Springa därifrån och aldrig komma tillbaka. Det senaste året är helt svart för mig. Svart som bajset som tränger ur huden. Det luktar illa, jag vill inte tänka på det. Höll på att börja gråta på bussen hem när jag tänkte på hur jävla ensam jag var. Då, när jag flyttade hem till Gotland igen förra vintern. Trodde att jag var på väg att bli frisk, men det var ju precis tvärtom. Jag var helt isolerad, hade bara mamma och zelda. Orkade ju inget annat, mitt enda umgänge utanför var mina behandlare. Låg mest och grät eller sov hela dagarna. Fy fan. ALDRIG MER. Men samtidigt.. livet är inte rosenrött nu heller. Jag är fortfarande ledsen ibland, trött och apatisk vissa dagar. Men det är ju alla. Det är så det är, helt enkelt. Det är ju värt det. Alla de gånger jag är glad, varje dag som jag orkar gå upp och möta världen känns som en seger. För det är det. Måste hålla ögon fästa på målet. Framåt. Skita i det som varit och satsa på att vara så ärlig mot mig själv som möjligt. Göra vad jag vill med mitt liv.

Vad nu det är, liksom.

(Det där nya ansiktet kommer jag aldrig få.) Måste börja jobba på riktigt snart, måste tjäna pengar och resa ifrån den här jäkla stan. Kanske blir det Gotland i helgen, jag hoppas det.

wot

I'm the next act
waiting in the wings
I'm an animal
Trapped in your hot car
I am all the days
that you choose to ignore

You are all I need
You are all I need
I'm in the middle of your picture
Lying in the reeds

I am a moth
who just wants to share your light
I'm just an insect
trying to get out of the night

I only stick with you
because there are no others

You are all I need
You are all I need
I'm in the middle of your picture
Lying in the reeds

It's all wrong
It's all right
It's all wrong

Just det ja!

Här är min nya jacka, förresten!

Oajajajajbuff

aj aj aj. Jag har precis bränt mig på något av följande: vaniljthé, pressokaffe eller sojamjölk. Alla tre intogs vid min frukost och alla tre var jättevarma. Förmodligen brände jag mig på allting, och nu har jag skitont i munnen. Fuck.

Det ser ut att bli en fin dag i Stockholm, klockan är 0930 och solen skiner genom höstträden. Jag älskar att bo i Sollentuna,älskar att ha naturen runt hörnet.

I dag har jag hunnit; plocka ur all disk från igår ur maskinen + ladda med vinglasen som inte fick plats, tagit ett långt bad med bad-socker (honung och citron från Body Shop), 2 sorters peeling, ansiktsmask och fot-filning (mina fötter blir lätt det skabbigaste man kan tänka sig). Dessutom gjorde jag en lila pärlemortoning i håret, för att neutralisera allt gult från tidigare blonderingar. Så nu är jag lite mer ask-blond, which is niiice. Jag har även varit ute och hämtat tidningen, diskuterat farmor med Alma (det var tydligen hemskt svårt att fatta att hennes farmor och min farmor var samma person, som nu desutom är död och INTE ligger i sin säng), lagat frukost och ätit den, samt som sagt var, bränt hela munnen. Nu tänkte jag gå ner till vattnet en sväng. Synd att jag fortfarande inte har några batterier i min kamera, annars hade ni fått se bilder senare.

Puss och hej!

Tjena bloggen. I dag fick jag en av de finaste komplimangerna på länge. Eller, flera faktiskt! I morse vid frukostbordet tittade Alma (min kusin, 5 år) på mig och frågade varför jag hade så stora ögon. "eeehh, för att jag är stor" sa jag, tänkte att hon menade att de var större än en 5-årings ögon. "Neee" sa Alma irriterat, "varför har du så stora.. så stora... sånadära ögonbryn?". Nu blev jag förvirrad, fattade inte för de små ögonbryn jag har syns knappt för min lugg. "Aha" sa jag "Du menar ögonfransar" och drog lite i ögonfransarna. "Aaaa" sa Alma, "dom är jättestora!". Shysst, tänkte jag, Max Factor gör lite nytta trots allt!
Sen nu i kväll var pappa och Agnes (pappas fru) och Ella (lillasyster) här på middag. Jag, pappa och Jonas (min farbror) satt i hallen och rökte när Jonas kollade på mig och sa "Fan vilka shyssta händer du har!". "De ser inte ut som sånadär tjej-händer, det syns att de kan göra saker". Jag blev så himla stolt, främst för att jag själv är en sucker för händer (det är typ det första jag kollar in på folk, vissa gillar ögon, jag gillar händer) och för att jag alltid haft lite komplex för mina. De är ganska stora, och så fort jag blir det minsta varm (händer rätt sällan) så får jag as-stora blodkärl och ser ut som Hulken. Dessutom biter jag notoriskt på naglarna, vilket inte gör saken bättre. Så jag blev glad!


Annars i dag har jag varit på Mandometer-kliniken och pratat med min behandlare + ätit 10-mellis samt lunch. På eftermiddagen åkte jag och Jewhäna in till City och kollade in ungefär ALLA vinterjackor som fanns på Topshop och Åhléns. Båda vi är jäkligt frusna av oss, och gillar kläder, så det var en perfekt sysselsättning. Tillslut hittade jag en, astjock och typ värsta rustningen från Cheap Monday (skall de om jag hittar en bild sedan). Dessutom var den billig, men det bästa av allt är att det verkar omöjligt att frysa i den. Dessutom hittade jag en lila intensivtoning som skall neutralisera det gula i mitt hår (äntligen!) och ett par vantar på Indiska. Köpte också födelsedagspresenter till Ella; ett Nicke-Nyfiken-set med 1 mugg + 1 skål (min syrra älskar mat), en tyglåda med massa roliga fack och en glitterask i fina färger. Inget rosa och inget tjafs. De på Indiska verkade glada att se mig, och det var trevligt, jag saknar dem redan, trots att jag jobbade sista dagen igår för veckan.

F.ö. längtar jag sjukt mycket efter att gå ut och tokdansa och sippa drinkar. Det var längesedan, och jag känner att jag har en massa överskottsenergi som vill ut!

På bilden har jag mitt nya favoritplagg; en klänning från American Apparel. SÅ party och så nice!

Insomnia

Det är något fel på mig. Jag kan inte sova! I vanliga fall är jag en helt fantastiskt morgonpigg människa, vaknar nästan alltid innan 7 och är pigg och på prima humör. Efter lunch börjar det dala litegrann för att sedan nå sin topp runt 19. Sen blir jag bara tröttare och tröttare och brukar däcka som en klubbad säl vid 2230. Men inte nu inte. Gick och lade mig vid 21 i kväll, för jag var verkligen jättetrött. Efter en timme klarvaken i sängen gav jag upp, gick upp igen och hängde lite tvätt, rökte en cigg och gjorde några korsord. Nu tänker jag låta datorn suga ut sista musten ur mig, men det går inget vidare..

Tror att jag har för mycket att tänka på. Känner mig konstant stressad, och det mesta har tyvärr med pengar att göra:

• Bara en vecka kvar på praktiken. Sedan endast extrajobb, max ett par dagar i veckan (antar jag). Vet i fasen vad jag skall fyllamina dagar med sedan, känner mig helt vilsen. Orkar inte plugga redan, men har ingen aning om hur jag skall få jobb.
• Knappt några pengar, och dessutom äter mina kusiner upp all min frukt när jag inte är hemma! Jag äter sjukt mkt just nu, i synnerhet frukt och sojamjölk (4 frukter + ca 1 l sojamjölk) och jag blir helt galen om något av det tar slut. Måste börja gömma maten på rummet.
• För att spara pengar borde jag VERKLIGEN börja ta med mig matlåda till jobbet i stället för att köpa lunch på Hurry Curry varje dag. Jag försöker ibland men jag är så värdelös på att laga mat just nu (akut receptbrist, hjälp/förslag mottages tacksamt!). Alternerar mellan kokt/stekt/mikrovågsugnad fisk/quorn/laxbiff och det blir alltid för torrt eller för salt eller bara helt smaklöst. Jag som var en sådan gourmetkock, vad har hänt???
• Känner mig nästan ständigt panikslagen över boendesituationen. Jag vet att jag verkligen inte kan bo hos min farbror hur länge som helst, både av hänsyn till hans familj och mig själv. Just nu vill jag mest hem till Gotland men det går ju inte för hur skall det då gå med behandlingen? Dessutom har jag ju inget liv där längre (förutom mamma, bror + zelda) och det går ju inte. Ännu mer omöjligt att få jobb där dessutom.

Ja, stackars mig, eller hur? Nä, seriöst. Jag borde inte klaga. Borde skärpa mig. Borde borde borde. Borde tänka över ett och annat, borde prioritera, vara modig och svara på det där mailet.

Suck.

Detta är anledningen till att jag inte kan sova. Palla! Jag älskar att sova, det är det bästa som finns! Eller nej, det bästa som finns är att vakna på morgonen helt utsövd och kolla på klockan och se att det INTE är aldeles för tidigt för att gå upp, borsta tänderna, ta en dusch, klä på sig rena sköna kläder (jag älskar rena kläder), dricka nybryggt kaffe, röka en cigg, göra frukost och ta en promenad i det klara höstvädret. Kan jag inte få göra det??

I morgon jobb 12-18. Hoppas jag pallar. Hoppas jag inte blir överfallen och väldtagen på vägen hem. (Hallå, Sanna Wickman, du bor i jävla Edsviken, det finns inga våldtäktsmän/heroinpundare/mördare här, bara borgare och barnfamiljer, okej?)

Mmmmm. Eller hur. Jag måste köpa en pannlampa + reflexer.

IN RAINBOWS

Äntligen;
jag laddade precis hem Radioheads senaste och ala förväntningar överträffades för DEN ÄR SÅ SJUKT BRA. Jag borde betalat mer, för detta är som Amnesiac/Kid A all over again. Tralala jag tror jag är kär!
Detta kommer vara soundracket till min höst/vinter 07, det känner jag på mig.
Mmm-mm.

Should

Klockan är alldeles strax nio och jag har varit vaken i tre timmar, gått 30 min, åkt pendel 30 min och ätit frukost 30 min. Rätt trött.
Jag borde skriva ett CV och söka jobb. Är så stressad över allt, hela tiden. Håller livet på att rasa eller är det bara jag? Gillar att bo i Sollentuna, det känns lite mer som hemma med skogen och vattnet och husen. Längtar tills det är dags att ställa om klockan för det är så sjukt mörkt om morgnarna nu.

I morgon är det jobb, hurra!

Dazed and Confused

ÅHHH. Om jag förstod varför det måste vara så svårt att ha ett liv. Jag är verkligen helt ovan.
Men idag hälsade jag på en inte-längre-så nyinflytad Emma + Wembie och i går var det adjö-fika med Astri och Nora som i detta nu sitter på en buss påväg mot Berlin (eller Berra, som Nora säger) samt Cindy och el Onione. Dessutom sov jag i Aba i går och det var sjuukt mysigt att somna till senaste Beck. Innan försökte vi spela monopol igen men jag blev såklart lullig efter en cider och var helt okoncentrerad och disträ hela tiden.

Det är så kul att leva! (Ville bara poängtera det.)

<< världens finaste Zelda.


Okej, läget är såhär: jag saknar min hund och allt jag på gotland. Men nu när jag är hemma igen så inser jag att jag inte hatar sthlm så mycket som jag tror. Flemingsberg kommer jag nog aldrig tycka om (om inte bygget nere vid pulsen blir något helt enastående, men nu har de hållit på mer än ett år och jag gillar det fortfarande inte såatte.. faktum kvarstår) men själva staden; stockholm, är faktiskt fin.
Det enda jag inte pallar är människorna. De är så många! På pendeln påväg hem från jobbet roade jag mig med att föreställa mig att alla andra i min vagn gjorde konstiga miner, att deras ansiktsuttryck (som förmoligen var precis så som de såg ut i avslappnat tillstånd) var ett resultat av spänning i alla ansiktsmuskler. Att de satt och grimaserade, helt enkelt. Det var kul.

Jobbet var lika bra som vanligt, jag var på lagret med Ida större delen av dagen och jag gillar henne så det gick fort.

Min båtresa hem från Visby igår var jättekonstig. Oftast tar den sjukt lång tid och de tre timmarna och 45 minuterna känns oftast som tre år, och man har ingen att prata med och känner inte igen någon. Men nu var det skillnad, minsann. Först såg jag min gamla psykolog från förra sthlms-vändan (förra vintern alltså), och det var väl iofs inte så konstigt för jag vet att han har hus på Gotland, men det var ändå jättekonstigt att se honom där, så det tog ett tag innan jag fattade att det var han och inte typ min träslöjdslärare från åttan. Sen stötte jag på ett ex (eller, fan vad sjukt det låter, som jag hade tonvis med expojkvänner som ligger och skräpar i garderoben, jag menade inte så. Mitt ex, menar jag, nästan mitt enda faktiskt) och jag blev först livrädd men vi försonades över en cigg på soldäck och sen var allt lugnt. Han bor på en båt och har inte jobbat på 2 år, utan försörjer sig på sin musik och det tyckte jag var kool och beundrandsvärt på alla sätt verkligen. Men roligast av allt var att träffa min farbror, hans fru och mina kusiner. satt och pratade sista timmen av båtresan och jag tycker så himla mycket om den familjen, verkligen. De bor i Edsviken (sollentuna) och tydligen skulle jag kunna bo i deras källare nu i vinter om jag inte lyckas fixa något annat innan november (det är då jag får flytta härifrån behandlingshemmet). Det skulle varkligen vara hur bra som helst! 14 min från centralen, egen ingång + världens bästa sällskap! Tjoho! Och dessutom pratade jag med en tjej på jobbet idag som berättade att jeanette (min boss) hade talat så väl om mig så det skulle säkert inte vara några problem för mig att bli anställd när min praktik är slut.

Alltså, vänner, jag älskar livet just nu! Inte illa för att vara oktober, huh? (Och jag skiter i att det inte är någon som läser min blogg, jag tänker fortsätta skriva stora text-blaffor här för det är skönt.)

















<<>

ensam

För några dagar sedan pratade jag och Simon om alla gånger jag ramlade i skolan under gymnasiet. Det var kul, och jag saknar det. Skulle jag ramla på Indiska skulle ingen skratta (jag har faktiskt gjort det en gång, kom jag på. Det skulle bara vara pinsamt. Oprofessionellt. På Indiska kan man inte skolka, man kan inte vara uppkäftig/oseriös/trött/grinig. Bara glad och hjälpsam. Service-minded. Duktig.

Fast idag har jag varit ganska duktig. Trots (eller tack vare) att jag är ensam hemma och inte har någonting särskilt att göra. SKall fika snart, sedan åka till Hemse och köpa saker (bläckpatron, cykelslang, skrivarpapper och sirap) till mamma. Sen Visby och väntan på båt, i ensamhet. Inte ens Zelda kna jag ta med mig.
Suck.

Vill inte

Snart är helgen slut och det känns jättekonstigt. Helgen har gått så fort, i morgon åker jag hem.

Känns som jag skulle kunnat stanna på Gotland en månad till, utan att längta tillbaka. Men jag vill ju jobba såklart, och träffa johanna, emma, simon. Alla som inte finns här.

Igår natt var hemskt. All motivation bara försvann, låg i sängen och stirrade upp i taket och frågade mig själv vad fan jag håller på med. Det är som jag står vid ett vägskäl nu, samma vägskäl som jag stått vid så många ganger förut. Valet är; gå tillbaka, eller fortsätta framåt. Trots att vägen framåt bara känns snårigare och snårigare. Framför allt vet jag inte hur den ser ut, vad väntar bakom nästa krök? HIttills har jag ju alltid gått tillbaka vid den här punkten, jag vet hur det går till. Nu måste jag prova något annat. Och jag är skiträdd.

Nu skall jag gå ut och räfsa löv. Skingra tankarna lite.

Rastlös

Why should he come back through the park? You thought that you saw him but no you did not. It's not him who'd come across the sea to surprise you, not him who would know where in London to find you. With sadness so real that it populates the city and leaves you homeless again. Steam from the cup and snow on the path. The seasons have changed from present to past. The past turns whole to half.
Why should he come back through the park?
You thought that you saw him
but no
you did not
Who can be sure of anything through
The distance that keeps you
From knowing the truth
Why would you think your boy could become
The man who could make you sure
he was the one?
The one
My one
My one

I felt it all.

I tisdags var jag på konsert. Eftersom jag ensam bokat min biljett (en kompis och hans tjej skulle gå, men vi satt ju inte tillsammans) var jag skeptisk innan. Hade aldrig gått på konsert ensam förut, jag har knappt gått på bio utan sällskap! Käne mig rätt dum där jag satt på 47:an mot Skansen tillsammans med en jäkla massa indie-pop-par (verkade som ALLA skulle gå med sin respektive, är Feist typisk par-musik, eller vad?). Typ som det femte hjulet. Låtsades i mitt stilla sinne att jag minsann skulle möta MINA kompisar där. Men det kändes ändå rätt bra. EFtersom jag märkte att alla på bussen skulle till samma sak, kändes det ändå inte som jag var riktigt ensam. Varje gång jag går på konsert blir jag helt förvånad; "va! finns det så HÄR många som tycker om samma saker som jag?". Så även nu. En tjej satt med sin mobil och spelade Feist-låtar, och peppen växte.

Väl framme stötte jag faktiskt ihop med Andreas och Sofia, det var kul. Trots att jag hade världens sämsta plats (det stod till och med "delvis skymd sikt" på min biljett) lyckades jag smita in på ståplats-sektionen, och eftersom jag var där i så god tid hamnade jag faktiskt nästan längst fram, vid staketet. Inne på Cirkus var det mörkt, så då tänkte jag inte lika mycket på att jag var ensam.

När för-akten (Bob Wiseman) började prata om "miss Leslie Feist" fattade jag helt plötsligt vad som skulle hända. Jag skulle se Feist! På riktigt! Livs levande! Fick fjärilar i magen och helt plötsligt var hon där, med sina "Feistettes". Och tiden bara försvann. Det var så jäkla bra!!! Att vara på konsert med en artist som man verkligen tycker om, som man lyssnat på så man nästan är trött på honom/henne, vars låtar man kan utantill. Det är som.. magiskt. Kan inte förklara hur sjukt jäkla fantastiskt bra hon var. Jag blev helt förälskad, precis som alla andra i publiken måste ha blivit (om de inte hade hjärtan av sten). Så himla cool tjej, en sådan röst, och en sån jävla pondus trots att gitarren såg ut som en basfiol i hennes späda armar. Helt plötsligt kändes det inte helt kört bara för att man är tjej. Kan hon dominera hela Cirkus på det sättet som hon gjorde så fins det liksom hopp för mänskligheten.

Efteråt gick jag hela vägen tillbaka till Östermalmstorg. Kände knappt att jag gick, att mina fötter blev dyngsura (undrar varför det ALLTID regnar när jag har på min mina tygballerinor?) för jag svävade på moln. Somnade väl runt 01:30 men det var lätt värt att vara trött på jobbet i går för jag hade varit med om något oerhört.

Thanx, Leslie <3

Dagens outfit, förresten:
klänning - h&m
tröja - american apparel
kofta & halsband - indiska
strumpor och strumpbyxor - åhléns

Nojor

Nu var det ett tag sedan jag skrev. Jag har under min frånvaro hunnit med en resa till London tillsammans med min pappa, fått en praktikplats på Indiska vid Hötorget samt fylla 20 år.

Alltihopa, särskilt det sistnämnda, har förändrat en del saker. Praktiken är väl den största konkreta förändringen. Jag trivs hur bra som helst, trots att jag aldrig hade kunnat föreställa mig själv som en säljare, eller en tjej i en klädbutik. Det är skit samma egentligen, det känns bara så himla bra att fylla en funktion någonstans. Trots att arbetet kanske inte ter sig särskilt kreativt (larma och galga kläder, prismärka kuddar, fylla på buddhastatyer och värmeljus i hyllorna, stå i kassan osv) så känns det faktiskt som jag skapar något. Jag känner mig behövd. Jag vet att om jag inte hade varit där hade butiken inte sett likadan ut. Kläderna hade inte hängt lika snyggt, provrummen hade varit överbelamrade med ut-och-in-vända klädesplagg, kunderna hade inte fått betala, hyllorna hade gapat tomma. Och det ger mig en känsla av bekräftelse.

Jag inser också hur mycket i stadslivet som egentligen är helt onödigt. Som klädbutiker till exempel. Hela verksamheten går ut på att sälja kläder som ingen egentligen behöver. Jag slår vad om att om alla stockholmare slutade köpa kläder från och med i dag, skulle ingen behöva frysa på säkert ett helt år. Folks garderober är fan proppfulla av kläder helt utan synbara fel, men som ändå inte används. SÅ himla onödigt. Och ändå går var och varannan svensson och storshoppar varje månad, minst. Samtidigt är det så mycket i samhället som är beroenda av vår onödiga konsumtion. Affärerna skapar arbetstillfällen (för sådana som mig t.ex.), ger oss en lön (som vi kan shoppa ännu mer för) och bidrar till hela sveriges BNP. Skapar omsättning. Det är ju helt stört.

Hursomhelst. 20-årsdagen, som jag inte tänkte särskilt mycket på innan och som jag inte förväntade mig någon jätteförändring av (förutom att jag nu får gå på systembolaget och inte längre kan titulera mig tonåring) blev större än jag trodde. Jag har gått och känt mig jättesorgsen i flera dagar nu utan att kunna sätta fingret på avd det egentligen beror på. Men så igårkväll kom jag på det; jag har nog en 20-årskris. Jag känner mig så himla gammal. Tänker tillbaka på åren melan 16 och 18, och saknar det så himla mycket. Friheten och ansvarslösheten. Äventyrslustan och känslan av att allt var nytt och oupptäckt och spännande. Nu känns ingen spännande. Jag känner mig bara stressad över att det är så mycket jag borde göra just NU. Sånt som jag skall berätta om för mina barn sedan, när de frågar om min dramatiska ungdom. Alla resor, fester, konserter, jobb och upplevelser som "alla andra" förverkligar och genomför nu. Men inte jag inte. Jag drömmer egentligen bara om en egen lägenhet, ett jobb och en funkgerande vardag. Och det känns så himla tråkigt. Jag vill också utforska, uppleva äventyr, vara rädd och luspank och stupfull och förvirrad och kärlekskrank och förbannad, euroforisk och allt annat som jag inte är. Jag är bara gammal och grå och ospännande. Och det sörjer jag.

Men, jag inser samtidigt att den sanna friheten, det sanna äventyret, är att följa sitt hjärta. Om det jag mest av allt vill göra just nu är att

1. Bli frisk.
2. Flytta till en egen lägenhet i Stockholm
3. Skaffa ett jobb och en fast inkomst.
4. Få en normal vardag med jobbardagar som inte suger musten ur mig men ändå känns utmanande och helger då jag umgås med kompisar, myser med min pojkvän och tar sovmorgnar.
5. Kunna börja med någon aktivitet; typ simning/dans/annan träning.
6. Ta upp mitt fotograferande igen.
7. Komma på vad det är jag vill göra, om jag vill utbilda mig till något och försöka se en framtid.

så är det banne mig det jag skall göra!