Nojor

Nu var det ett tag sedan jag skrev. Jag har under min frånvaro hunnit med en resa till London tillsammans med min pappa, fått en praktikplats på Indiska vid Hötorget samt fylla 20 år.

Alltihopa, särskilt det sistnämnda, har förändrat en del saker. Praktiken är väl den största konkreta förändringen. Jag trivs hur bra som helst, trots att jag aldrig hade kunnat föreställa mig själv som en säljare, eller en tjej i en klädbutik. Det är skit samma egentligen, det känns bara så himla bra att fylla en funktion någonstans. Trots att arbetet kanske inte ter sig särskilt kreativt (larma och galga kläder, prismärka kuddar, fylla på buddhastatyer och värmeljus i hyllorna, stå i kassan osv) så känns det faktiskt som jag skapar något. Jag känner mig behövd. Jag vet att om jag inte hade varit där hade butiken inte sett likadan ut. Kläderna hade inte hängt lika snyggt, provrummen hade varit överbelamrade med ut-och-in-vända klädesplagg, kunderna hade inte fått betala, hyllorna hade gapat tomma. Och det ger mig en känsla av bekräftelse.

Jag inser också hur mycket i stadslivet som egentligen är helt onödigt. Som klädbutiker till exempel. Hela verksamheten går ut på att sälja kläder som ingen egentligen behöver. Jag slår vad om att om alla stockholmare slutade köpa kläder från och med i dag, skulle ingen behöva frysa på säkert ett helt år. Folks garderober är fan proppfulla av kläder helt utan synbara fel, men som ändå inte används. SÅ himla onödigt. Och ändå går var och varannan svensson och storshoppar varje månad, minst. Samtidigt är det så mycket i samhället som är beroenda av vår onödiga konsumtion. Affärerna skapar arbetstillfällen (för sådana som mig t.ex.), ger oss en lön (som vi kan shoppa ännu mer för) och bidrar till hela sveriges BNP. Skapar omsättning. Det är ju helt stört.

Hursomhelst. 20-årsdagen, som jag inte tänkte särskilt mycket på innan och som jag inte förväntade mig någon jätteförändring av (förutom att jag nu får gå på systembolaget och inte längre kan titulera mig tonåring) blev större än jag trodde. Jag har gått och känt mig jättesorgsen i flera dagar nu utan att kunna sätta fingret på avd det egentligen beror på. Men så igårkväll kom jag på det; jag har nog en 20-årskris. Jag känner mig så himla gammal. Tänker tillbaka på åren melan 16 och 18, och saknar det så himla mycket. Friheten och ansvarslösheten. Äventyrslustan och känslan av att allt var nytt och oupptäckt och spännande. Nu känns ingen spännande. Jag känner mig bara stressad över att det är så mycket jag borde göra just NU. Sånt som jag skall berätta om för mina barn sedan, när de frågar om min dramatiska ungdom. Alla resor, fester, konserter, jobb och upplevelser som "alla andra" förverkligar och genomför nu. Men inte jag inte. Jag drömmer egentligen bara om en egen lägenhet, ett jobb och en funkgerande vardag. Och det känns så himla tråkigt. Jag vill också utforska, uppleva äventyr, vara rädd och luspank och stupfull och förvirrad och kärlekskrank och förbannad, euroforisk och allt annat som jag inte är. Jag är bara gammal och grå och ospännande. Och det sörjer jag.

Men, jag inser samtidigt att den sanna friheten, det sanna äventyret, är att följa sitt hjärta. Om det jag mest av allt vill göra just nu är att

1. Bli frisk.
2. Flytta till en egen lägenhet i Stockholm
3. Skaffa ett jobb och en fast inkomst.
4. Få en normal vardag med jobbardagar som inte suger musten ur mig men ändå känns utmanande och helger då jag umgås med kompisar, myser med min pojkvän och tar sovmorgnar.
5. Kunna börja med någon aktivitet; typ simning/dans/annan träning.
6. Ta upp mitt fotograferande igen.
7. Komma på vad det är jag vill göra, om jag vill utbilda mig till något och försöka se en framtid.

så är det banne mig det jag skall göra!