<< världens finaste Zelda.


Okej, läget är såhär: jag saknar min hund och allt jag på gotland. Men nu när jag är hemma igen så inser jag att jag inte hatar sthlm så mycket som jag tror. Flemingsberg kommer jag nog aldrig tycka om (om inte bygget nere vid pulsen blir något helt enastående, men nu har de hållit på mer än ett år och jag gillar det fortfarande inte såatte.. faktum kvarstår) men själva staden; stockholm, är faktiskt fin.
Det enda jag inte pallar är människorna. De är så många! På pendeln påväg hem från jobbet roade jag mig med att föreställa mig att alla andra i min vagn gjorde konstiga miner, att deras ansiktsuttryck (som förmoligen var precis så som de såg ut i avslappnat tillstånd) var ett resultat av spänning i alla ansiktsmuskler. Att de satt och grimaserade, helt enkelt. Det var kul.

Jobbet var lika bra som vanligt, jag var på lagret med Ida större delen av dagen och jag gillar henne så det gick fort.

Min båtresa hem från Visby igår var jättekonstig. Oftast tar den sjukt lång tid och de tre timmarna och 45 minuterna känns oftast som tre år, och man har ingen att prata med och känner inte igen någon. Men nu var det skillnad, minsann. Först såg jag min gamla psykolog från förra sthlms-vändan (förra vintern alltså), och det var väl iofs inte så konstigt för jag vet att han har hus på Gotland, men det var ändå jättekonstigt att se honom där, så det tog ett tag innan jag fattade att det var han och inte typ min träslöjdslärare från åttan. Sen stötte jag på ett ex (eller, fan vad sjukt det låter, som jag hade tonvis med expojkvänner som ligger och skräpar i garderoben, jag menade inte så. Mitt ex, menar jag, nästan mitt enda faktiskt) och jag blev först livrädd men vi försonades över en cigg på soldäck och sen var allt lugnt. Han bor på en båt och har inte jobbat på 2 år, utan försörjer sig på sin musik och det tyckte jag var kool och beundrandsvärt på alla sätt verkligen. Men roligast av allt var att träffa min farbror, hans fru och mina kusiner. satt och pratade sista timmen av båtresan och jag tycker så himla mycket om den familjen, verkligen. De bor i Edsviken (sollentuna) och tydligen skulle jag kunna bo i deras källare nu i vinter om jag inte lyckas fixa något annat innan november (det är då jag får flytta härifrån behandlingshemmet). Det skulle varkligen vara hur bra som helst! 14 min från centralen, egen ingång + världens bästa sällskap! Tjoho! Och dessutom pratade jag med en tjej på jobbet idag som berättade att jeanette (min boss) hade talat så väl om mig så det skulle säkert inte vara några problem för mig att bli anställd när min praktik är slut.

Alltså, vänner, jag älskar livet just nu! Inte illa för att vara oktober, huh? (Och jag skiter i att det inte är någon som läser min blogg, jag tänker fortsätta skriva stora text-blaffor här för det är skönt.)

















<<>