Don't get any big ideas

Trött och sliten.
Pappa frågade varför jag kände mig ofräsch, undrade vad som fattades (om jag ville ha nya kläder). "En ny kropp kanske" svarade jag "Eller ett ansikte". Jag känner mig liksom skitig hela tiden.
Och det är inte smuts eller gamla kläder (jag är hel och ren) utan något annat. Från insidan kryper det svarta, geggiga ut genom alla porer och kroppsöppningar. Allt jag säger, andas, tänker, är bajs.

På jobbet vill folk bara veta vad som är fel på mig, känns det som. Har de senaste dagarna fått frågor om vad jag äter, hur mycket (eller lite) jag vägde när jag var som sjukast, hur lite jag åt, hur jag fuskade med maten. Allt sånt får mig att vilja resa mig upp och dra. Springa därifrån och aldrig komma tillbaka. Det senaste året är helt svart för mig. Svart som bajset som tränger ur huden. Det luktar illa, jag vill inte tänka på det. Höll på att börja gråta på bussen hem när jag tänkte på hur jävla ensam jag var. Då, när jag flyttade hem till Gotland igen förra vintern. Trodde att jag var på väg att bli frisk, men det var ju precis tvärtom. Jag var helt isolerad, hade bara mamma och zelda. Orkade ju inget annat, mitt enda umgänge utanför var mina behandlare. Låg mest och grät eller sov hela dagarna. Fy fan. ALDRIG MER. Men samtidigt.. livet är inte rosenrött nu heller. Jag är fortfarande ledsen ibland, trött och apatisk vissa dagar. Men det är ju alla. Det är så det är, helt enkelt. Det är ju värt det. Alla de gånger jag är glad, varje dag som jag orkar gå upp och möta världen känns som en seger. För det är det. Måste hålla ögon fästa på målet. Framåt. Skita i det som varit och satsa på att vara så ärlig mot mig själv som möjligt. Göra vad jag vill med mitt liv.

Vad nu det är, liksom.

(Det där nya ansiktet kommer jag aldrig få.) Måste börja jobba på riktigt snart, måste tjäna pengar och resa ifrån den här jäkla stan. Kanske blir det Gotland i helgen, jag hoppas det.