Att bestämma sig igen

Och så sitter man här fyra år senare och resonerar i samma cirklar.

Om jag skriver detta nu, betyder det att det är sant? Vissa skulle kanske kalla det förnekelse, andra positiv inställning. Jag vet inte. Jag har försökt med den positiva inställningen så länge nu, och det har fungerat utärkt. Snälla, svik mig inte nu. Jag jobbar varje dag med att försöka aceptera mig själv.

Den jag är nu.

Inte snegla över axeln och jämföra med det som varit. (För det är bara minnen och urvuxna kläder, det finns inte längre.) Jag blir fortfarande chockad ibland, när jag ser mig i spegeln, när jag tittar på kort: "är det så där jag ser ut nu?" Fattar inte var sextonåringen tog vägen. Helt plötsligt är jag 20. Halv-vuxen i alla fall. Fattar inte vad mitt problem är. Med den där Kvinnan. Jag kan inte omfamna henne, tycka att hon är fantastisk. Jag vill vara könlös, bara en människa. Har aldrig känt mig som en värdig medlem av Det Andra Könet. Hela tiden en fejk, någon som försöker men inte riktigt kommer fram. Som inte lyckas eller vill vara en riktig kvinna. Skall jag ha kjol skall det vara på ett barnsligt sätt, absolut inte kvinnligt. Skall jag klä upp mig skall det vara kool, inte sexymama. Sån är jag, och inga kurvor i världen kan ändra på det.

Kanske är det alla egenskaper som kommer med i paketet. Att vara passiv, formbar, anpassad efter alla andra. Jag gör gärna folk glada, jag tycker om att tillfredsställa, men jag kan inte släppa kontrollen. Jag måste gå först i kön, jag måste få ideerna och fatta besluten. Kommer någon annan med initiativ måste jag kunna föreställa mig att jag föreslagit samma sak, annars vill jag inte. Mest är det så med mina föräldrar. Jag är reflexmässigt, intuitivt skeptisk till deras idéer. Kanke för att de aldrig gynnat mig som barn. Då, när jag hade ingenting att säga till om, utan var tvungen att acceptera deras nycker; skilsmässor, uppbrott, flytt, utflykter i spöregn och ridturer i isande motvind. Jag hade aldrig en chans att säga nej, så när tonåren kom blev jag nästan obstinat, fruktansvärt motsträvig. Tog egna initiativ, som inte alltid var så bra de heller; flytta hemifrån 16 år gammal, sluta äta, röka osv. Jag hade i alla fall kontrollen, trodde jag.

Och jag vill fortfarande göra saker på mitt sätt. Sånt jag tycker är svårt nu är att låta andra laga maten/diska/dammsuga/tvätta mina kläder, t.ex. Därför går jag med på det, jag övar mig i att lite på att det inte är my way or the highway, varför skulle inte någon annan kunna göra det lika bra som jag?