Freak

I går fattade jag det svåraste beslutet i mitt liv.
Det är oåterkalleligt, och jag har ångrat mig en miljon gånger redan. Men nu är det gjort och jag önskar att jag kunde säga att det känns som en tyngd lyfts från mina axlar/en sten fallit från mitt bröst, men så är det inte. Snarare tvärt om. Ont i magen och en klump i halsen hela tiden. Grät på pendeln påväg hem från jobbet. Själva arbetsdagen gick bra, jag sa ingenting till någon (varför skulle jag göra det?) och jag tänkte på allt förutom Det. Men sedan. Känner mig så fruktansvärt ensam. Helt plötsligt har jag ingen. Astri är i ett annat land, försökte få tag på Emma på hennes jobb men hon var sjuk. Någon annan har jag inte att ringa. Försökte prata med pappa men han tyckte bara att jag var dum i huvudet, att jag gjort helt fel. Har inte vågat säga något till mamma än, det rätta tillfället har liksom inte infunnit sig.

Och jag vet att det inte är mig det är synd om. Verkligen inte. Det är jag som är the bad guy. Jag kan inte ens förklara varför. Det är det som är det värsta. Och jag hatar att det alltid måste bli såhär. Vad är det för känslomässig störning jag har?

Om det ändå vore bara mitt hjärta som var krossat.

I morgon skiter jag i allt och flyr hem till Gotland, till mamma och hundarna.