MEN, förlåt!

Måste inleda med en ursäkt för mitt tråkiga och oinspirerade blogginlägg igår, jag var tom på ideer och visste inte vad jag skulle skriva.

I dag känns allting lite konstigt, allt är bara jobb jobb jobb. Jobbet är det första jag tänker på när jag vaknar ("när skall jag vara där? vad skall jag ha på mig?") och det sista som flyger igenom huvudet när jag somnar på kvällen (då går det lite mer automatiskt, det är mer bilder, fantasier och repriser än morgonens farhågor). Men det är okej, jag tror att det är bra för min working spirit. Jag trivs faktiskt hemskt bra just nu, kom på först igår att NU känner jag att jag behärskar mitt jobb till fullo. Det finns inga arbetsuppgifter jag inte klarar, inga frågor som jag inte kan ge svar på. Det är skönt! Gör att jag känner mig mer behövd/användbar. Sen är det klart att ett serviceyrke alltid är ett serviceyrke och man blir jävligt ihålig/sliten av att hela tiden bara svälja elaka kommentarer och le le le och fråga "var det bra så?", "tack så mycket" och "trevlig helg!" trots att allt man får tilbaka är en konstig blick och en tillsnörpt mun.

Tröttheten efter jobb är så himla speciell, man kan känna sig full av energi och längtan efter att göra en massa saker men kroppen vägrar, går in i viloläge och däckar utan att hjärnan är beredd. Kroppen får liksom all stimuli under dagen, man går, står och rör på sig hela tiden, medan hjärnan går på lågvarv, tankarna begränsas något fruktansvärt. Lite trist.

Igår fikade jag med Emma, det var supermysigt, jag fick en hemlis och tusen filmtips. Tack tack!

Har inte konsumerat nu på över en månad (och då menar jag inte mat och cigaretter utan kläder, smink, skivor, tidningar, prylar etc.) och det är så himla SKÖNT. Är nästan rädd för att få lön nästa vecka för jag vet att min hjärna kommer kortslutas av alla möjligheter som öppnar sig. När man faktiskt inte KAN köpa något sållar liskom sinnet bort all reklam och alla produkter som man inte har råd med och fokuserar på annat (känslor, drömmar osv) men så fort jag har pengar att spendera blir jag besatt och kommer på saker hela tiden som jag "behöver", som mitt liv skulle bli så himla mycket bättre av. Stört!
Nej, det blir till att fokusera på framtida resor + någon julklapp i stället.

Jag tänker på dig, hela tiden, förresten. Allt jag gör finns du med i, och jag vet att det låter som en jävla klyscha, men jag är med dig, hela vägen. Ibland blir jag rädd för mig själv, blir som bländad när de fyra gröna möts. Jag gör saker som jag inte brukade göra, tänker tankar som jag aldrig tänkte då. Tack för det, allt är kul och nytt och spännande. Som att vara fem år igen och se världen med nya ögon.